| diagnoser | FORUM | sök läkare| PRESS

 Muskelvärk

 RehabILitering

 KRIS o KATASTROF

 DINA RÄTTIGHETER!

 Ad lib  "efter behaG"

 SJUKHUS - VYKORT

ANNONSER

Obs vi har ej inflytande över vilka annonser som visas

ISSN 1652-9375

URN:NBN:se-2005-1

Vi använder endast "sessionscookies"

som tas bort när du lämnar hemsidan

Läs om cookies och säkerhet här

Vi följer HONcode standard for trustworthy health information: verify here.

Vi följer också

EU:s regler

och är utvärderade

av Socialstyrelsen

Läs också våra

etiska regler

Här slutar Internet »

SmärtPatienter berättar...

Ta inte för givet att du kan bära kläder:

Att bära kläder på kroppen är inte alltid en rättighet. Jag var utan kläder på kroppen i 2,5 år så ta inte kläderna för givet utan var glad att du kan bära dem varje dag. 2000 i juni påbörjade jag min smärtresa och att den skulle bli både lång och jobbig både psykiskt och fysiskt kunde jag inte ens drömma om. Trodde läkarna snart skulle fixa det onda och sedan var det bara att fortsätta livet på den väg jag valt att vandra. Ack så fel jag hade......

Neurogena smärtor i hela underlivet och ner på insidan av låren och bak upp mot ryggen. Ja det är de smärtor jag lever med varje dag dygnet runt.

Mina smärtor började i skov, de kom och gick i perioder i allt från några minuter till flera dygn för att sedan vara borta några dagar eller veckor. Så här höll det på fram till julen 2000 då mina smärtor blev konstanta, jag låg på en smärtnivå runt 7-10 varje dygn och ingen medicinering fanns det för de allra flesta jag mötte inom vården ansåg att jag bara hade sjukdomen i huvudet.

Efter mycket bråk och många tårar kom jag så äntligen till smärtenheten i där jag blev utredd både psykosomatiskt gynekologiska smärtläkare och vanliga smärtläkarna inom nerogena smärtor. Nu satte man in en EDA (ryggbedövning) i min rygg och i den fick jag medicinera för att få bort de värsta smärtorna, dygnet före hade de lagt blockader som hjälpt delvis men de gjorde så ont att jag inte kunde stå ut.

Nu började en period då mina smärtor åtminstone låg på en 4-7 i smärtnivå och vissa enstaka dagar lite lägre. Efter 8-9 månader med en EDA inopererad och framdragen på magen kunde jag leva hemma hos min familj. Naturligtvis krävdes det omändringar i vårt sätt att vara, både jag och min man och mina barn var tvungna att ändra livet, mest förändring blev det för barnen.

Mina barn fick leva med en ständig oro om mobiltelefonen skulle ringa och om jag behövd deras hjälp om EDAn flyttades sig eller behövde läggas om. Varje gång jag skulle ge läkemedel var vi tvungna att vara i ett av de rum vi ordningsställde, alla var tvungna att ha sterila vantar, mössa och munskydd, allt var tvunget att tvättas två gånger med 96% sprit och det var dubbelkoll på mitt läkemedel som skulle spritas in för endast en mycket liten dos kunde vara dödlig.

Egentligen fick man enligt min doktor inte åka hem och göra detta ifrån hemmet men med tanke på min vårdutbildning och 12 drygt inom intensivvård och akutsjukvård fick jag på eget bevåg åka hem och var med min kära familj. Efter 9 månader så hade vi testat fram olika läkemedel och skulle nu testa att övergå till enbart läkemedel. Jag var jätterädd och ledsen för jag klarade inte av fler misslyckanden eftersom varje sådant har ökat mina smärtor och vi har inte lyckats att få ner dem efter det, vill inte ha mer ont än jag redan har.

Mycket har hänt under den här perioden, man lade ner den smärtenhet som fanns på sjukhuset och jag blev av med mina specialister- gud vad arg jag blev för detta (inte på mina läkare utan att det få gå till så att man ställs utan specialistvård). Efter det blev jag åter remitterad till min husläkare och vi började leta efter någon som kunde hjälpa mig efter mycket om och men och väldigt mycket tårar och frustration fick jag komma till Uppsala akademiska smärtenhet och jag har aldrig i mitt liv träffat så underbara läkare och sjuksköterskor, de såg mig och inte bara min smärta. Efter genomgång på nytt hos dem så har man konstaterat att jag har neurogen smärta och att det troligtvis beror på ett herpes simplex 2 virus.

De skadade nerverna går inte göra något åt som det ser ut idag dock har en specialist i Uppsala sagt att han vill ha lugn och ro i smärtområdet under lång tid och därefter ska jag få träffa några specialister på Danderyds sjukhus, mer vet jag inte idag. Dock vill jag visa att det går att leva med smärtan när man få hjälp med smärtlindring och ett bra stöd runt omkring, familj, vänner är viktiga i denna situation. Jag har en underbar familj och underbara barn utan dem hade jag inte levt idag- jag hade valt bort livet om inte de fanns.

Tyvärr har många nära och kära försvunnit sådana som jag trodde att man alltid hade t ex; min mamma har valt bort att ha kontakt med mig och riktigt varför vet jag inte men jag orkar inte vara till lags längre och då fungerade inte vår relation- något jag saknar oerhört mycket.

Min stora syster har också försvunnit och det har jag valt bort eftersom vi aldrig riktigt orkar vara vänner och jag kan inte ha en massa konfliker runt mig- jag är ledsen att det blir så men min hälsa måste gå först. Jag hade inte förstått hur viktigt det är att låta bli att stressa och pressa en själv hela tiden. Jag har lärt mig vad som är värt något för mig och jag försöker att leva efter det. Det är tråkigt att mista någon som man tror ska finnas där alltid men det är inte säkert att andra orkar med din sjukdom eller den förändring det innebär även om det är ens mamma, syster,bror, bästa vännen eller pappa, alla kan försvinna livet tar en egen väg- de väljer bort det svåra förmodligen För att de inte vet hur de ska hantera det som sker.

Därför vill jag uppmana alla med svår smärta att våga känna efter vad du behöver för att må bra, vem eller vilka gör ditt liv lite lättare att leva och när du gjort detta så våga vara där du faktiskt mår bra men det innebär inte att man ska eller bör skapa konflikter men det kan innebära att några faller bort från ditt tidigare umgänge. Även om jag just nu står utan specialisthjälp så har jag tro på framtiden och det är tackvare min snälla och förstående husläkare. Vill du veta mer kring min smärtproblematik eller känner du igen dig så finns jag för dig. jag vill att du ska veta att till mig kan man ställa vilka frågor som helst, kan jag bidra till att någon mår lite bättre eller få vård tidigare än vad jag fick så finns jag för den personen.

Må gott Kram Cally

annons:

till webbmaster

+ Tipsa om sajten

: Gör oss till startsida

© Ge ett bidrag till sajten

(13 augusti 2008)

annons:

2200  besv. frågor »

375    ämnessidor » 

24 milj. lästa sidor » 

532.000 besök 2005 »

640.000 besök 2006 »

998.000 besök 2007 »

15938 medlemmar »

Och - i världsmåttstock  på Internet: