051231 Recension
 En
vitbok från Smärtföreningen
Styrelseledamoten i Svenska Smärtföreningen Rolf Malm har
tagit sig an att göra en bok om läget för dem med kronisk
smärta i vårt rike nådens år 2005. Det är en
enastående innehållsrik bok med allt från smärtans
historia till moderna forskningsrön och
patientberättelser.
En vitbok kallar föreningen boken, men sjutton vet om den
inte skulle kallas för svartbok, för det är en dyster bild
som Malm målar av läget. Med konkreta exempel visar han
hur de med kronisk smärta fortfarande kränks och
bortprioriteras. Smärtföreningen är inte stor, men man
visar att en miljon svenskar med kronisk smärta inte hörs
så ofta i debatten som de skulle, och att man vill göra
något åt detta.
Så här kommer man med ett tungt debattinlägg! Smärtans
förbannelse är således inte en bok om behandlingar
och diagnoser - utan om smärtvårdens roll i samhället,
exemplifierat av "häxjakten på sjukskrivna", där
författaren påpekar att många upplever bemötandet i
sjukvården som värre än själva sjukdomen.
Det går inte att ifrågasätta, detta är en bok skriven av
patienterna. Här finns dock övertoner där föreningen drar
vida liknelser med nazitysklands avrättande av icke
arbetsföra, och antyder att detta liknar eller
föregår moralförfallet i Sverige, sannsynnerligen
försäkringstjänstemännens, läkarnas och politikernas syn
på smärtpatienten. Man hukar för det raseri som här
vidareförmedlas.
Helt avog är dock föreningen inte till vården, "varför
lyssnar man inte på smärtläkarna" heter kapitel 12. Man
visar på ett bra sätt att utökad smärtvård skulle vara en
av de mest lönsamma investeringar som samhället kunde
göra, och man hyllar och intervjuar också många enskilda
läkare.
Jag blir ändå förvånad av de många partipolitiska
ställningstaganden som föreningen här gör mer eller mindre
öppet, Hans Karlsson avhånas vederbörligen, men också
Göran Persson som jämförs med en patetisk japansk soldat
vilken inte förstått att kriget är slut, "världen må
förändras men inte en trogen sosse".
Det är ju en sak att kräva bättre besked av
justitieministern Bodström om rättslösheten för de som
blir utslängda från försäkringskassan, vilket man också
förtjänstfullt gör, men en annan att uttala sig svepande
om dumheten i det statsbärande partiet. Malm jämför utan
att tveka Marita Ulfskog med en blodigel, däremot ger man
näringslivsorganisationen SNS fullt utrymme utan kritik.
Det berör åtminstone mig.
Man får ta vitboken för något annat än de traditionella
vitböckernas formella uppställningar med källhänvisningar
och bedömande av skeenden. Det finns andra bättre
sidor i boken!
Jag tycker exempelvis genomgången av smärtorganisationer
och smärtundersökningar är mycket heltäckande och bra, och
det måste vara mycket givande för de berörda att ta del av
alla dessa resurser så väl uppställda, för faktum är att
allt fler större läkarorganisationer och kongresser nu
orienterar sig mot samverkan med patientföreningar och
exempelvis arrangerar särskilda patientdagar på
vetenskapliga kongresser.
Inte minst är genomgången av den undersökning "pain in
Europe" som presenterades 2003 utförlig och intressant.
Fakta som att 76% av smärtpatienterna inte kan utöva
fysiska aktiviteter, eller att bara 2 % träffar
smärtläkare jämförs med andra europeiska länder. Och
genomgången av föreningens egen undersökning tillsammans
med apoteket 2004 är lika belysande. Ibland saknar man
dock kommentarer kring de mer svårförstådda resultaten.
Det faktum att läkare har högt, men smärtspecialister har
lågt förtroende kommenteras således inte, inte heller
uppgiften att bara 8% tror på förbättring av smärtvården i
framtiden.
Det är också fint att läsa kapitlet om neuropatisk smärta!
Efter några år av upplysning och forskning är nu
sensitisering ett begrepp som förstås också teoretiskt av
patienterna och beskrivs bra i vitboken. Gissningsvis
ligger föreningen här fem år före stora delar av vården
som fortfarande hellre indelar smärta i svag och stark typ
- än efter ursprung och fysiologi. Malm berättar om
kränkningar man kan råka ut för om man tillhör de 100.000
(en troligen för låg siffra), som har dysinhibitorisk
smärta där man inte ens kan tåla vanligt tryck mot huden.
Dock är detta inte ett likhetstecken med neuropati i
allmänhet och knappast heller är obotligt, men det tillhör
kanske finliret, eller recensentens optimistiska läggning.
Vissa kapitel som medicinens historia tar alltför stora
tag med grepen i sanden och missar så att säga det
specifika för smärta. Den första hjärttransplantationen
kommer med, men inte mycket om själva smärtlindringens
fantastiska rön, å andra sidan kommer en del av dessa igen
i senare kapitel.
Vad jag verkligen saknar är föreningens syn på det
psykologiska professionella omhändertagandet och de
psykologiska behandlingar som visat sig lika framgångsrika
som mediciner och operationer, även vid "hårdvarufel" som
diskbråck och nackskador. Det nämns visserligen
i en bisats med citat från Aftonbladet att psykoterapi kan
göra att dubbelt så många återgår i arbete, men i övrigt
är det inte mycket kring smärtpsykiatrin. Det finns
dock ett bra avsnitt om smärthanteringsprogram i form av
självhjälp i grupp, men skall verkligen det sorteras
under begreppet "alternativ medicin"?
Kapitlet om rehabilitering vid smärta har förtjänsten att
bygga på intervjuer med kunniga smärtläkare som Per
Hansson, Jan Lidbeck och andra, och är fyllt både med
fakta och häpnadsväckande - möjligen korrekta -
slutsatser. Bland annat bidrar ordförande i smärtläkarnas
förening under rubriken "nedmonteringen av svensk
smärtvård fortsätter".
Svensk Smärtförening har genomgått en metamorfos sista
åren med en aktiv styrelse som verkar att målmedvetet gå
in för att tillhöra de etablerade aktörerna, och
redogörelsen för hur man hålls utanför bidragssystemet är
både Kafkaliknande och obetalbar. Trots att det finns
350.000 svenskar som har så ont att de hellre vill dö
anses smärtföreningen inte platsa i det vanliga systemet
av stats- och landstingsbidrag.
Socialstyrelsen delar ut 350 miljoner varje år till
frivilligorganisationer, men inte till smärtpatienternas
förening, bland annat med den underbart bisarra
motiveringen att man först "borde dokumentera sina
medlemmars funktionsnedsättning". Föreningen gjorde efter
detta Socialstyrelsens påfund en stor enkät - trots
att man borde betackat sig för en sådan uppgift, som
knappast krävs av andra godkända föreningar - exempelvis
föreningen för fruktdrycker? Efter att ha redovisat
enkäten och dokumenterat funktionsnedsättningarna får man
ändå avslag, med motiveringen att föreningen ej är aktiv
inom många samhällsektorer. Sancta Simplicitas!
Man får alltså klara sig på medlemsavgifter, nåder och
företagssponsring, och Malm försvarar sig i boken mot de
läkare som menar att patientföreningen satt sig i
läkemedelsindustrins knän. Nöden har ingen lag!
Boken är skriven i rasande tempo, lättläst, angelägen, men
med en ton av bitterhet och ilska som gör läsningen bitvis
svår. Det är som Malm hade fått utrymme för en 332 sidor
lång insändare, och vill utnyttja varje rad. Man får som
läsare inte många passager där man man kan sjunka in
i stillhet och eftertanke utan fakta-pekpinnar. Men man
kan ju lägga boken åt sidan, och ta den styckevis!
Det är ett storverk av Malm och föreningen att åstadkomma
detta på ett halvår, och kanske skall det för många läsare
ta nästan lika lång tid att smälta alla fakta och
klokskaper. Den intresserade går förstås
med i föreningen och får då boken och medlemskapet för
350:-, d.v.s. 100 kronors rabatt.
Sammanfattningsvis är detta en angelägen bok för den som
är intresserad av en helhetssyn på svensk smärtvård, och
framför allt borde den läsas av politiker, läkare och
annan personal i smärtvården då den ger ett oförfalskat
och kunnigt patientperspektiv på frågan. Grattis Svensk
Smärtförening, för nog skall de där 8% som tror på
smärtvårdens framtid kunna bli fler!
Björn Bragée
smärtläkare
PS. I boken står att SmärtGuiden har 85.000 besök om året,
den korrekta siffran är 532.000 och nästa år räknar vi med
1.000.000 besök.
|
