 Debattinlägg
(bl.a. publicerat i Göteborgsposten)
Den smärtsamma verkligheten
- hundratusentals smärtpatienter sviks när smärtvården
stympas
Ryggvärk, ledvärk, nervskador, fibromyalgi, whiplash.
Smärta toppar listan över de vanligaste
sjukskrivningsorsakerna i landet. Alla drabbas, i alla
åldrar, kvinnor mer än män. I åldergruppen 30-40 år lever
20% av folket med långvarig smärta.
Inom smärtvården talar man om tre grupper av patienter
med endera postoperativ smärta, tumör relaterad smärta eller
långvarig smärta. Den senare gruppen är den största och vi
vet att en mycket stor grupp, minst 5% av befolkningen, dvs
omkring 450.000 människor, lever med långvarig smärta. Och
med långvarig menar man långvarig. Hela 70% av alla med
kronisk smärta har haft värk i över tio år, 17% i över 20
år.
Landet brottas med stora problem kring ohälsa, och
landstingen gör vad de kan för att skära ner och spara
pengar. Sjukskrivningsnotan för staten går nu loss på
svindlande 125 miljarder kronor (sjukskrivningar +
förtidspensioner), och då är alltså inte landstingens
vårdkostnader inräknade! Bara kostnaderna för
sjukskrivningar på grund av ryggvärk ligger på över fyra
miljarder årligen (RFV, 2002).
Och vad sker? På regeringsnivå inte mycket, och i
landstingen ägnar man sej nu mest åt neddragningar för att
rädda ekonomin, vilket får till följd att ytterligare
kostnader vältras över på staten i form av än längre
sjukskrivningar och än fler människor som permanent slås ut
från yrkesliv och god hälsa.
I Östergötland vet man exakt vad man ska göra för att
spara pengar (och låta staten betala för ökad ohälsa). På
landstingets lista över sjukdomar som man inte ska betala
vård för hittar man några av de medicinska problem som
drabbar allra flest människor och ofta betyder långvarig
smärta. Det är östgötar med kronisk ryggsmärta och nackvärk
som ska rädda landstingsbudgeten! Det är ganska fantastiskt
att man inom sjukvården över huvud taget kan komma på tanken
att spara pengar på att ställa stora grupper av
vårdbehövande utanför den vård som är själva grunden för
hela landstingets existens. Det kan väl snarast jämföras med
att polisen för att spara pengar skulle strunta i att agera
vid rån och misshandel, eller att skolan skulle tacka nej
till elever med behov av särskilt stöd.
Det finns skäl för oro när det gäller smärtvården också i
övriga delar av landet. Först och främst för de
smärtdrabbades skull, men också för hur man misslyckas med
att se till helheten i vården och nu stänger smärtkliniker
och försämrar möjligheterna till diagnos, behandling och
rehabilitering av människor (komplexa patienter) som är
drabbade av svår smärta..
Idag finns ett 50-tal smärtlindringsenheter i landet,
varav omkring hälften är privata. Socialstyrlesen antog 1994
i en rekommendation om att det bästa sättet att ta hand om
patienter med långvarig smärta är att bygga upp så kallade
multidiciplinära smärtkliniker där läkare, sjukgymnaster,
psykologer och kuratorer kan samverka för att ta hand om
smärtdrabbade människor. Socialstyrelsen föreslog att sådana
kliniker skulle uppbyggas vid landets samtliga större
länssjukhus (centrallasarett).
Och vad har hänt sedan dess? Tyvärr inte särskilt mycket,
och de senaste 4-5 åren har neddragningar från en redan
tidigare oacceptabel nivå drabbat landsting efter landsting.
För två år sedan gjordes en undersökning av dr Jan Lidbeck,
överläkare vid smärtkliniken på Helsingborgs lasarett. Den
visade att var tredje länssjukhus saknade smärtklinik, och
två av tre sjukhus klarade inte av att leva upp till
Socialstyrelsens krav! Utanför storstäderna kunde endast en
smärtmottagning av fem leva upp till socialstyrelsens krav.
I klartext; Landstingen struntar i att ens försöka följa
socialstyrelsens rekommendationer.
Nu genomför Svenska Smärtläkarföreningen en ny
kartläggning av smärtvården i landet, som sannolikt kommer
att visa på en ännu mer dyster bild än den som framkom 2001.
En kort genomgång av läget i landet som Neurologiskt
Handikappades Riksförbund gjorde nu i november visar bl.a:
I Ystad har man tvingats lägga ner sin smärtrehabenhet på
grund av läkarbrist I Blekinge har rehabiliteringspersonalen
agerat mot hot om nedläggning som skulle drabba
smärtpatienterna hårt. I Sörmland överges nu planerna på att
nästa år öppna en komplett smärtklinik. På Gotland har man
problem med köer eftersom två av tre smärtläkare slutat vid
Visby lasarett som inte längre kan erbjuda någon
smärtlindring i organiserad form. I Kalmar/Västervik � där
det aldrig funnits någon smärtklinik � dras nu 600.000
kronor in från smärtvården nästa år. I Västmanland har man
stängt smärtmottagningarna i Köping och Fagersta I Dalarna
har man stängs smärtkliniken på Mora Lasarett I Gävleborg
saknas smärtläkare. Västra Götaland har i stort sett bara en
enda fungerande smärtklinik, den ligger på Östra sjukhuset
där 8 läkare ska ta hand om uppskattningsvis 75.000
patienter I Umeå protesterar Riksförbundet för Trafik och
Polioskador; RTP, mot att landstinget drar tillbaka kontrakt
med en privat smärtklinik I norr har Sunderbyns sjukhus upp
till 8 månader långa köer för smärtpatienter
Dessutom råder det allmänt brist på smärtläkare, och bara
några få procent av patienterna får i praktiken träffa den
kompetens de behöver - en specialist i smärtlindring.
Denna utveckling drabbar först och främst människor som
tvingas leva ett liv med ständig smärta. Men det finns också
en ekonomisk sida av saken. En internationell studie visade
nyligen att man kan spara omkring 11.000 kronor per patient
och år i minskade vårdkostnader om man erbjuder
smärtpatienter vård vid kliniker med
rehabiliteringskompetens (se läkartidningen nr 17 2001).
11.000 kronor per patient gånger 450.000 smärtdrabbade
ger en teoretisk siffra för reducerade vårdkostnader på nära
fem miljarder kronor, vilket i vart fall säger en sak; Här
finns enorma vinster att göra för sjukvården.
Att skära ned på smärtvården är att svika nästan en halv
miljon människor som lider av smärta. Det är också ett
säkert sätt att låsa in människor i smärta, och därigenom
omöjliggöra för dem att leva ett drägligt liv och att komma
tillbaka i arbete. Att som nu skära ned smärtvården i
landstingen leder möjligen till kortsiktiga besparingar i
landets regioner, men den samlade notan blir mångfalt högre
i form av sjukskrivningar och långvarig ohälsa. Den som
tvingas betala där landstingen sviker är staten, dvs vi alla
via skatten. De som betalar det högsta priset är dock någon
annan; de människor som lever med långvarig smärta.
Kathleen Bengtsson-Hayward
Förbunds ordförande i Neurologiskt Handikappades
Rikförbund
Dr Björn Bragée
Specialist i smärtlindring
ordförande i privatpraktiserande algologers förening (PAAF)
Raja Tyni-Lenné,
leg sjukgymnast, med dr , ordf i Legitimerade
Sjukgymnasters Riksförbund
|
